Jag så besviken på mig själv att jag inget kan så himla trist.

Jag skulle ju testa jobba var glad över att få jobba komma ut igen träffa goda kolleger.

Så jag var på jobbet tidig lördag ,Men efter 2 timmars jobb börja min kropp värka men jag kämpa emot och forsatte.

Men min kropp sa i från jag bkev yr av smärtan mådde illa.

Min dag sedan var ej rolig alls tog mig till min mamma kanske inte jag borde men att kunna prata med min mamma om allt så kan jag slappna av och smärtan beövas lite men den fanns.

Hemma sen la jag mig i sängen och hata mig själv för att jag var misslyckad.

Kalle hade kompisar över så jag ville ej belasta honom utan valde dra mig undan.

I dag vakna jag av smärta och förkylning jag ska jobba kväll ville testa, jag hade lite ont i huvudet med så jag la mig soffa stund till skönt att ha en man som låter mig sova barnen ju ganska bra där "sköter" sig själva.

Men när jag vakna kännde jag att jag kommer ej klara mer än någon timme på jobbet min förkylning blivet värre och har smärtan i kroppen.

Men inom mig känner jag mej som skit och värdelös att jag inget kan.

känner mig taskig mot mina kolleger känns som man sätter dom i klistret såg ju hur tufft det blivet på jobbet.

Jag har sovit en hel del i dag mycket nog förkylningen men även att mitt huvud satts i gungning.

Jag ska i morgon inte äta mer en flytande jag tror inte det blir problem så sätt men jag rädd att misslyckas att folk ska bjuda på en massa som gör mig svag i tanken, det ju inte andras fel att jag snavar och misslyckas på snöret men jag behöver stöd och peppring.

Jag vet att min man och barn hjälper mig flisan kanske inte riktigt förstår det hela men dom andra har förstått att jag bara ska ha det att dricka, och jag får ju dricka vatten och kaffe obehindrat.

Men jag så rädd och känner mig så jävla svag och hemsk och värdelös.

Men jag måste i morgon ta mig till min läkare be om fortsatt sjukskrivning ett måste då mitt psyke och min kropp behöver detta ont och jag mår skit.

Jag även rädd svårt att förklara jag vill ju denna operation men jag endå rädd inte för vad som ska hända utan om jag ska lyckas och om jag inte lyckas kan jag se folk i ögon ?

Men om jag nu klarar det och gör operationen så rädd att är det värt det ???

Jag just nu så snurrig bland tankar och oro och min smärta blir ju värre av det.

Varför ????

/K