För 14 årsedan fick jag min son, men det var ingen lätt början på hans liv.

Jag minns att jag var jätte rädd inför förlossningen, hade sådan skräck, jag skulle bli igångsatt pga jag hade räddsla och risk att få komplikationer, detta var min tredje graviditet och förlossning, men tack vara min förra så blev jag igångsatt.

Jag vet att jag tvecka att gå in i rummet då jag kännde panik, hade min man med mig hans stöttning i det hela var viktig för mig.

Jag minns inte själva processen, men dom har talat om att jag fick panik.

Jag minns att han fastna på vägen ut och att hans huvud och båda armar var på väg ut samtidigt, dom fick hänga på min mage för att få ut honom.

Fast det sluta inte där utan han kom ut, men han andas inte han var blå, men jag blöde kraftigt, jag mins att dom slängde över sonen till min man sedan larma dom prematuren, mitt liv var viktigare enligt dom.

Men jag hörde svagt ett skrik kände då en visslättnad mannen hade fått han till att göra ett ljud.

Jag ser bara hur dom som kom in tar honom börjar kolla honom ge honom styre.

Hör även att dom fått stopp på min blödning men jag förlorade en hel del.

Jag kunde inte pusta ut för första dygnet var ju kritiskt, ingen visste hur detta skulle påverka hans framtid.

Han var ganska stor för att vara född i vecka 37 vägde 4085 g och var 50 cm lång.

Men han har förgyllet mitt liv med både glädje och räddsla men även om jag vet hur rädd jag var för 14 årsedan så skulle jag inte vilja byta ut honom.

Stort grattis !!!!!

Nytt år och nya utmaningar väntar.

Jag vet redan några men dom ska inte vara så svåra.

Ja har ni avlagt några löften ? 

Själv har jag inga efter som jag vet att jag kan inte hålla dom, så varför då lova något som jag inte kan uppfylla.

Men jag sagt till mig själv att jag måste ta tag i min kost och försöka göra det jag vill när jag kan.

Jag ganska tacksam just nu menar känns ändå som vissa saker vänder till det bättre.

För detta år tar min äldsta studenten och hon av med smärtan hon haft senaste halv året, dom gjorde en akut operation så nu stenarna ett minne blott.
Hon ska få åka till syd Afrika i 3 veckor på praktik, ju bra så underbart har själv varit i det land även om det ett ex antal år sedan.

Sen kommer hon ju flytta hem till sommaren så skönt att ha henne närmare, så då ny utmaning för henne söka jobb, men det måste hon göra redan nu.

Min andra tös haft det lite tufft senaste 2 månaderna, men nu har det börja vända och hon mår bättre, fast hon har en bit kvar måste komma till och få prata med någon som proffs på just det som felar henne.

Hon har gjort en bra termin i skolan så nu ska hon bara fortsätta i den banan. 

Hon har träffat en fin kille som både omtänksam, snäll och får henne att må bra. Fortfarande på smekmånad mellan dom men jag hoppas det kan hålla bra tag , för han bra för henne.

Min son han fick sin efter längtande game stol.

Han kämpar på i skolan kan tycka med dom problem han har så har han gjort bra termin, bra kämpat.

Sen har vi den minsta hon fick äntligen vara med en av sina bästa vänner, hon bor i Tyskland just nu, det våran gamla granne så hon ju som vårat extra barn, 

Även om dom hade svårt med det språkliga så klara dom det fint , hon hade tappat lite av det svenska språket och min dotter har svårt med engelska kan ju inte tyska.

Min man han kämpar på med sin vikt han ser ut att må bra. Så stolt över honom.

Jag mår som jag brukar det går i vågor men jag kämpar på.

Ska försöka blogga lite oftare, men som ni vet så inte bra på hålla det jag lovar när det gäller bloggen, men måste då jag tycker det skoj.

Love K