För 14 årsedan fick jag min son, men det var ingen lätt början på hans liv.

Jag minns att jag var jätte rädd inför förlossningen, hade sådan skräck, jag skulle bli igångsatt pga jag hade räddsla och risk att få komplikationer, detta var min tredje graviditet och förlossning, men tack vara min förra så blev jag igångsatt.

Jag vet att jag tvecka att gå in i rummet då jag kännde panik, hade min man med mig hans stöttning i det hela var viktig för mig.

Jag minns inte själva processen, men dom har talat om att jag fick panik.

Jag minns att han fastna på vägen ut och att hans huvud och båda armar var på väg ut samtidigt, dom fick hänga på min mage för att få ut honom.

Fast det sluta inte där utan han kom ut, men han andas inte han var blå, men jag blöde kraftigt, jag mins att dom slängde över sonen till min man sedan larma dom prematuren, mitt liv var viktigare enligt dom.

Men jag hörde svagt ett skrik kände då en visslättnad mannen hade fått han till att göra ett ljud.

Jag ser bara hur dom som kom in tar honom börjar kolla honom ge honom styre.

Hör även att dom fått stopp på min blödning men jag förlorade en hel del.

Jag kunde inte pusta ut för första dygnet var ju kritiskt, ingen visste hur detta skulle påverka hans framtid.

Han var ganska stor för att vara född i vecka 37 vägde 4085 g och var 50 cm lång.

Men han har förgyllet mitt liv med både glädje och räddsla men även om jag vet hur rädd jag var för 14 årsedan så skulle jag inte vilja byta ut honom.

Stort grattis !!!!!